Hur är du, och hur är din mamma och hennes mamma? har ni någonting gemensamt?

Under hela mitt liv har jag aldrig vågat visa känslor här hemma eftersom att det varit någonting man bara inte gör hemma hos mig. Jag vet inte hur vanligt det kanske är, men jag har iallafall genom hela mitt liv tyckt att det suger. "Förlåt" är heller ingenting som förekommer hemma hos oss. Nej här är vi alla perfekta! Och skulle man fråga alla pappas arbetskollegor eller alla mammas vänner, så skulle dom garanterat tro att våran familj alltid varit perfekt och alltid hanterat kris situationer på rätt sätt!

För i våran familj vågar ingen stå för sina misstag och därför säger vi aldrig förlåt. Och därför skäms vi för våra kollegor och vänner så pass mycket att det är en omöjlighet att erkänna att vi (precis som alla andra familjer) - inte är perfekta.

Men nej, jag har växt upp med människor som till och med ljuger för sig själva. Som är livrädda för att öppna ögonen, livrädda för att kliva ut ur bubblan och SE att allting är inte perfekt. Livrädda för att ens erkänna för sig själv att man inte varit bäst i världen alla gånger, att ibland har man faktiskt gjort fel.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag första gången såg igenom hela skiten. Förmodligen så fick jag aldrig ut orden rätt så att någon annan kunde uppfatta att det var så här jag såg det eller så att jag kunde skriva ner det någonstans i mina dagböcker, men jag tror att jag i många, många, många år SETT att det är så det har varit.



Och motvilligt har ju det varit egenskaper som följt med mig. Jag har fått jobba stenhårt för att bli bättre än dom som fostrat mig. Förut var det en total omöjlighet för mig att svälja min stolthet och säga förlåt. Förut var det en omöjlighet för mig att öppet prata om känslor och berätta hur mycket någon betyder för mig. Förut levde jag lite bakom ett skal kan man säga, jag var lite för trångsynt för att vilja inse att det inte alltid är "alla andra" som gör fel.

Jag har blivit bättre på alla dom där punkterna, men självklart har jag ljusår framför mig tills jag når den personen jag skulle vilja vara. Skulle vilja våga vara.

___

Jag tycker att det är så fascinerande hur uppväxten sätter spår i alla oss människor. Hur mycket vi OMEDVETET tar efter våra föräldrar. Principer och beteenden. Många gånger tror vi stenhårt på någonting men kan inte riktigt sätta fingret på varför, och då är oftast ens föräldrar och uppväxt svaret.

Ta till exempel då jag var liten, det var en period då några av mina kompisar började rida och jag ville så himla gärna får börja jag också. Men mamma och pappa tillät mig inte det eftersom att dom själva inte alls tycker om hästar. "Nej usch, hästar luktar så illa!" sa dom hela tiden. Och vad resulterade det i några år senare? Ja, jag hatade ju hästar.. Och varför då? ... jaa.. dom luktade ju så illa.
Och ändå hade jag säkert aldrig riktigt känt hur en häst luktade.



Egentligen springer vi alla omkring som minikopior av våra föräldrar tills vi kommer på oss själva och sen medvetet förändrar oss.

Har ni tänkt på hur lätt det är att säga "si och så ska jag INTE göra/vara/lära mina barn!" Och hur sällan vi hör "Så som mina föräldrar gjorde i det och det läget SKA jag också göra med mina barn". Ja, vi uppmärksammar ofta vad som varit fel eller vad som fattats.

Men om du då tänker ett steg bakåt, på din mormor, gjorde hon samma sak som DIN mamma? Och betyder det då att din mamma aldrig uppfattade vad hon tyckte var fel i sin familj? Eller kanske uppfattade hon, men tänkte aldrig på att hon gjorde likadant?

Ja man måste ju kolla på sig själv med öppna ögon för att först kunna uppmärksamma om någonting behövs förändras. Annars märker man det ju inte, och då kan man ju inte heller förändra sig. Och ofta förs det då vidare till nästa generation.

Många människor är ju rätt och slätt livrädda för att ERKÄNNA sina egna brister, ja till och med finns det ju jättemånga som blundar för sig själv. Någonting som ofta följer med dom människorna som svansen på katten är ju att skylla ifrån sig på andra människor.

"Nej, jag gör aldrig fel!"
"Nej, jag ljuger aldrig!"
"Nej, det finns INGENTING jag vill förändra med mig själv"

Alla gör vi fel, alla ljuger vi ibland, alla vill vi förändra NÅGONTING med oss själva - för INGEN är perfekt och det finns ALLTID bitar man behöver jobba på!

Människor som inte kan erkänna sånt, ja dom blundar helt enkelt för sig själv.

Och det tycker jag är sorgligt.

Vad ska man då göra? Det är ju ingen idé att diskutera med någon som ändå har bestämt sig för att inte öppna ögonen. Någon som redan har bestämt sig för svaret.

"Nej det är inte jag som gör fel, det är ju du!"

Förmodligen gör vi båda två fel, men kan man åtminstone erkänna det för sig själv så man kan ju förändra det till nästa gång. En person som inte öppnar ögonen fortsätter ju med samma beteende år efter år efter år.

Men nej, det är ju inte henne det är fel på, det är ju ALLA ANDRA.

eller hur var det?

Kommentarer
Postat av: Yster syster

Jag älskar dig!! Det är också något som saknats... men jag skriver det till dig nu för att det är sant! har alltid varit sant men inte alltid uttalat!



Och du har så ofantligt rätt i det du skriver, jag har aldrig själv lyckats uttrycka mig så bra!! Och även om våra uppväxter varit olika i en del så har de varit väldigt lika i mycket - av förklarliga skäl.



Vi har båda haft en del som varit jättebra, mycket som varit bra, annat som varit ok och en del som varit själsligen utmanande.... medan annat har varit emotionellt hämmande och psykologiskt fördärvligt.



När jag har fått barn är det mycket gott jag tagit med från min egen uppväxt - men kanske än mer jag har valt att göra annorlunda. Det är vanligt... men inte alltid förekommande att föräldrar lär av tidigare generationer på det sättet, för precis som du nämner krävs en självinsikt och medvetenhet för att man ska kunna lära av tidigare erfarenheter och även av andras erfarenheter.



Men de bästa följderna av att vi haft det precis som vi haft det är.... :o) tänk ut det själv - för ditt svar är ännu mer sant än något svar jag någonsin skulle kunna ge dig. (sorry att inlägget blev så långt)

2010-02-10 @ 00:30:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0