Tiden och vad vi väljer att göra med den

Förut gick jag omkring och kände mig stressad och fick hela tiden känslan av att jag väntade på någonting, och jag enkelt sagt hatade att vara själv, för jag kände mig hela tiden rastlös, som då man fixat sig klart och sitter hemma och väntar på att dom där 3 minuterna ska gå så man kan promenera iväg till bussen utan att behöva stå i kylan och vänta. Den sortens rastlöshet, att det inte var någon idé att börja med någonting eftersom att jag hade begränsat med tid.

Så var det hela tiden, så istället för att njuta av stunden då man kan välja precis vad man vill göra (läsa, skriva, måla naglarna, laga mat, städa, bada bastu, ta en promenad)..  ja istället så till exempel satte jag mig alltid vid datorn och läste bloggar eftersom att det inte alls var särskillt intressant och jag visste att jag kunde sluta med det på en gång om det skulle dyka upp någonting annat jag skulle göra.


Ja, istället för att ta vara på min egna tid, så fördrev jag den bara. Jag hatade den och ville bara bli av med den eftersom att den bara kändes jobbig då den var tom.

Men egentligen är ju tiden aldrig tom. Man väljer ju själv om man vill att den ska vara tom eller inte.

Jag pratade i telefon igår med min faster, och vi kom in på det här ämnet, att njuta av nuet.
Och hon berättade att för kanske 40 år sedan så hade hon ett sånt där njuta-av-nuet-minne som hon förmodligen aldrig kommer att glömma.

Och jag tror att vi alla har några sånna där riktigt fina stunder då vi bara kopplat av, stängt av huvudet och bara njutit av stunden medan den varade. Kanske visste vi att vi aldrig skulle få igen den, så vi uppskattade den extra mycket, eller så bara insåg vi skönheten i att koppla av på riktigt och hindrade all oro, alla negativa tankar från att strömma och istället bara kände lyckan?

Det första som ploppade upp i mitt huvud efter att min faster berättat sin historia, var en sommardag för många år sedan nu.

Jag var 13 eller 14, och sommaren hade precis kommit och var sådär i sin härligaste tid, då man hade hela sommarlovet framför sig och inga bekymmer eller jobbiga måsten, bara lååång ledighet.

Och själva minnet var då jag, manne, ante, moa och hansson satt ihopträngda i en liten röd bil, vi spelade jätte hög sommarmusik med en massa bas, alla var glada och vi hade haft det skitkul under dagen. Vi kom körande på vägen som går från shell till ica här på erikslund. Solen var på väg ner, och man skymtade den bakom träden långt långt borta. Allting lyste i gult och sjön stod vindstilla och speglade tillbaka ljuset. Jag minns att jag satt där med ena foten på sätet så att jag kunde stödja armen på knäskålen och sen sätta hakan på handen och så tittade jag bara ut mot sjön. Tanken slog mig då att "fan det här är nog ett ögonblick som bara kommer en gång, och tänk om några år hur mycket jag kommer sakna den här tiden och den här känslan", så jag satt där och tittade ut genom fönstret och lyssnade på sommarmusiken och njöt av stunden medan jag hade den, eftersom att den snart skulle vara över.

Det gäller att inse storheten i ögonblicken för att kunna göra känslan oförglömlig. Jag menar, lika gärna hade jag ju kunnat sitta med ögonen på mobilen och knappat ett sms under dom där 2 minuterna utan att uppmärksamma känslan.. Tänk vilken jävla förstörare det hade varit !

__


Och tänk så ofta vi alla klagar på hur lite tid vi har. Men det stämmer ju inte, vi alla människor har precis lika mycket tid, det enda som skiljer oss är vad vi väljer att göra med den. Dom som klagar på att dom har "för lite tid", prioriterar den bara fel. Det är lätt gjort, att vi glömmer prioritera det vi VILL göra och istället bara gör det vi "måste" eller "borde" göra. Eller gör vad alla andra vill att vi ska göra.

För om vi för en stund funderar över hur många saker vi lägger ner tid på som vi hade valt bort om vi visste att vi skulle dö om 1 månad eller 3, ja om vi tvingades prioritera.. Ja, vad är det då egentligen som hindrar oss från att prioritera bort det redan nu?




Och det jag inledde inlägget med att skriva om - att jag förut alltid kände mig stressad och rastlös när jag var själv, det har jag tränat bort. Nu slösar jag inte bort min tid lika mycket, utan istället försöker jag ju fylla ut den med sånt som jag faktiskt tycker om att göra. Och då blir tiden då jag är själv – också värdefull. Den känns inte meningslös och bortkastad och jag känner mig inte ensam bara för att jag är själv.

 

Någonting jag har lärt mig på vägen då är helt enkelt

skillnaden på att vara själv och att vara ensam.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0