en skrivares innersta tankar

10/12 2009

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte bli av med er båda samtidigt

Åh vad jag önskar att jag bara kunde lämna allt, men jag kan inte lämna er bakom mig eller lägga över ansvaret på någon annan.

 

Jag har varit med längst och jag känner, eller kände åtminstone, er bäst och jag är väl den som kan göra någonting. Jag inbillar mig att jag kan göra någonting i alla fall. Jag går och försöker komma på exakt vad, men jag kommer aldrig fram till det och nu har det bara spårat ännu jävla mer och jag inser att jag inte gjort ett helvetes jävla skit. Hur bra är jag på en skala? Jag skäms fan över mig själv

 

"TRYGGHET UTAN ATT DET BLIR TRÅKIGT"

Samma helg som jag kom fram till att det var svaret på vad jag sökte, så vände det. Fort gick det dessutom. Jag vill fortfarande samma sak, men det jag upptäckte då var att där jag stod fanns allt annat än trygghet. Nej, tryggheten hade jag inbillat mig.

 

Sen skrev jag "Jag vill hitta en plats där jag kan hitta mig själv".

Jag visste nog redan då jag skrev det, att där jag stod fanns det ingenting att ta. Ville jag utvecklas, var jag tvungen att dra. Men ångesten som tanken innebar, var för stor för att jag skulle orka möta sanningen face to face. Jag puttade fram ett jobbigt måste.

 

Tillslut lämnade jag. Eller som i mina egna ögon: Tillslut svek jag.

 

Och jag då skrev jag såhär:

Men jag vet att jag en gång kommer att ångra det valet jag gör nu eftersom att det kommer innebära att jag någon gång kommer att missa det tillfället då jag hade kunnat hjälpa. Förändra framtiden. Men stannar jag längre så kommer jag fortsätta må upp och ner och piss för det mesta. Jag måste dra, jag pallar inte trycket längre. Det blev för genomskilnigt och jag inser att det är dags.

 

 

30/12 2009

Jag har blivit en person jag inte vill vara. Jag har insett att det är mycket som är fel och jag är redo att vända på det.

 

Förra gången jag kände såhär så bröt jag upp helt med mitt liv och startade ett nytt.


Jag kom långt. Jag hade mina livets lyckligaste minnen efter det.

Det är värt att vända på det igen. Byta bana.

___

And so I did.

Jag vet att det var det enda rätta, att det var egoistisk kanske, men det var rätt.

 

Och jag hade rätt med det jag skrev om att jag kanske kommer missa det tillfället då jag har chans att förändra framtiden. Men för det borde jag inte känna skuld. För kanske hade jag missat det ändå? Kanske var det inte min uppgift från början?

 

Kanske, kanske inte.

Vilket som, så suger det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0