cross my heart until i die

Blev inte att se nå avsnitt ikväll :) Satt vid middagsbordet med mamma och pappa och surrade i typ 3 timmar om allt möjligt, 50 år framåt och 50 år bakåt. Ingenting energikrävande, känslosamt eller jobbigt, bara rent surr. Och det var bara trevligt faktiskt, det var länge sedan vi pratade.

Efter det så har jag suttit här vid datorn och skrivit och skrivit.


Jag har inte funderat så mycket ikväll över det jag trodde att jag skulle fundera över. Kanske för att det inte finns något i det ämnet längre som jag inte redan tänkt på förut. Det känns som att samma gamla dynga regnar igen fast i andra skepnader, lixom samma skit fast annorlunda och det har jag funderat sönder sen i oktober, så ja.. efter såhär många månader så finns det inte många tankar kvar om det.

Det enda jag kom fram till lite grann var vad det egentligen är jag känner.
Jag frågade pappa vad det skulle innebära om jag sa att jag var besviken, om det betydde att jag inte hade förväntat mig det. Men då kom jag fram till att Besviken vore fel ord att välja. För jag trodde inget bättre, tyvärr.

Kanske var det oväntat just nu, men om jag tänker över dom senaste månaderna, så nej då var det inte oväntat och därför är det inte besviken jag känner mig. Jag känner mig arg och ledsen. Och det är mina slutgiltiga ord på känslorna tror jag.

Så arg att jag vill buckla in ansiktet på dig och ledsen är jag av många anledningar. För att det kommer ta ännu längre tid nu innan jag kan sluta sakna dig. Jag har saknat dig i flera månader och som det ser ut nu så är det mer än dubbelt så lång tid innan du kommer tillbaka, om du ens kommer tillbaka. Alltså du, som du var förut menar jag då.

Och sen är jag ledsen för att det nu är ett faktum att ingenting kommer att se likadant ut som förut, någonsin igen. Där ett tag levde jag på hoppet, på drömmen jag byggt upp om framtiden. Min önskan om hur det skulle bli. Nu när det är krossat så känns det skumt. Jätteskumt.

Men jag tror att det här ändå kan ha varit bra. För dig, för honom, för mig, och för henne och henne. Kanske kan alla hitta sig själv när vi slipper tänka på varandra?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0