ok/o-k


Idag har det gått 6 månader. Ett halvår.

Fan vad jobbigt det var dom första månaderna. Speciellt den allra första, då vi inte pratade på 30 dagar. Jag fick följa dig genom tidningarna och hade själv ingen aning om hur det egentligen låg till. Fan vad irriterande det var. Och alla frågor som alla ställde, vad säger man lixom? När farmor frågar..? När faster Kristina frågar?

Jag blev mellanhanden, och det var mina ord som gjorde upp vad sanning och falskhet var i olika människors öron. Jag la ut faktan på bordet. Jag berättade för pappa. Jag medlade. Jag förklarade. Jag dolde. Jag försökte slinka förbi de jobbiga frågorna.

Jag ljög bland annat rätt in i farmors ögon. Farmors nästan tårfyllda ögon.
De jobbiga situationerna jag ställdes inför var många, och jag med mitt pokerface? Vad kan jag om att ljuga? Och hur förmildrar man sanningen snyggt?


Det tog många månader för mig att inse att det ändå fanns mycket positivt att vinna av det hela.

Jag fick chansen att se vem jag är, när jag inte ser mig själv som "din lillasyster" så bokstavligt talat som man bara kan tyda det. Jag fick testa vara utan storebror, utan min räddare i nöden, min number one to call. Upptäcka vars jag tog vägen när mitt andra hem försvann. När min trygghet blev till luft och när ensamheten slog mig i ansiktet. Jag fick veta vilka av våra gemensamma vänner som var gemensamma och vilka som egentligen varit dina. Jag fick lära mig handskas med problem jag aldrig behövt ta itu med själv.

Ja, jag har vunnit mycket av det här. Fast än det varit hårt ibland.
Men det man inte dör av, blir man starkare av. Och det stämmer.

Ja, FAN säger jag bara så mycket jag vuxit som person. Som egen person, och inte under titeln "mannes syrra".  För det är inte bara andra som har sett mig som det, utan många gånger jag faktiskt själv också identifierat mig som det.


Och vändpunkten som vi alla gick och väntade på, den vi aldrig trodde kom...

Men det gjorde den ju, även om den kom från helt annat håll och kanske var hårdare än nödvändigt, så kom den. Och när jag hade accepterat att den inte såg ut så som jag innan hade förväntat mig, så gick det lättare att handskas med den.

Det var en bitter tid. Men när man tänker efter så var det precis det här som behövdes. Alla kontraster har slätats ut och alla känslobomber har sprängts.

Är det för tidigt att säga att detta trots allt varit ganska bra?





Det har ju dock varit tomt. Förbannat jävla tomt.



meeeeeeeeeeeeen... nyttigt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0