en försvunnen skatt.

Hur kan någonting som alltid varit så självklart, börja tyna bort och sedan kännas som århundraden sedan? Och hur kan det vara så svårt att få tillbaka någonting man en gång haft? Eller om vi vänder på det, hur kan det va så svårt att bli av med någonting man aldrig önskat?

Borde man inte kunna komma ihåg knepen?
Borde man inte kunna hitta tillbaka utan alla dessa kringelkrokar?

Det känns som att jag som vanligt gör det mycket besvärligare än det skulle behövt vara. Jag tror att jag tänker för mycket. Fortfarande.



Men jag önskar att plötsligt en dag, så är det bara annorlunda. Att en morgon när jag vaknar så fungerar jag så som jag inbillar mig att alla andra gör. Jag vet inte, kanske är jag likadan, precis som alla andra. Eller så har jag nån fas jag går igenom, kanske tidigare, kanske senare än andra. Eller kanske så är jag annorlunda.

Jag känner mig då fan inte som 99.9 % av befolkningen.
Men vem vet, går vi alla omkring och känner oss annorunda i vår egen lilla bubbla?




Helt ärligt så får jag en uppfattning av att många, väldigt många, har ett "robotmode". Dom tänker inte så mycket, dom bara gör det som känns passande, eller det dom blir tillsagd att göra. Dom följer den röda tråden genom livet utan att egentligen fundera så mycket på vad som finns bortom vyerna. Dom är inte så intresserade av vad dom inte kan se med ögat. Dom följer med i alla svängar och helt plötsligt vet dom inte vart dom är.

Sen finns det dom andra.
Dom är med hela tiden, och följer inte svängarna längs livets röda tråd. Dom svänger själv tråden åt precis det håll dom vill, och är väl medveten om vars dom hamnar när dom är framme. Dom vaknar aldrig en dag och känner sig vilsen, för dom har ju reflekterat över vad dom kommer att ha vunnit och fölorat när tråden en dag når sitt slut.


Det var länge sedan jag kom fram till att det är förbannat tråkigt att vara normal. Att vara typ nummer 1. Att vara som alla andra.

Och jag tror faktiskt på det jag skrev högre upp, att det är nog väldigt många här i världen som går omkring och tror att dom är annorlunda. Och i och med det, väldigt många dom direkt skulle peka på typ nummer två och säga " är jag!".

Men egentligen, är du verkligen så? Eller önskar du bara att du vore så?



För jag tror nämligen inte att det är så lätt som det ser ut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0