tänk om alla vore perfektionister.

Jag har lätt att berätta om någonting jag varit med om, som jag känt, tyckt, sagt, gjort.. etz. Men svårare är det minsann att berätta om det under tiden konsekvenser eller andra följder fortfarande pågår.

Ämnet måste ha svalnat helt och hållet innan jag vanligtvis vågar sätta ord på det. Och om det är någonting där jag måste erkänna att jag faktiskt haft fel - då tar det riktigt lång tid innan det kommer fram, om det äns tar sig ut dvs!

Kanske är det ett sätt för att skydda mig från kritik?
Man kan ju trots allt skylla på att "det var ju då" och "jag är ju annorlunda nu" om man väntar nog länge innan man berättar någonting man skäms lite för.



Alla vill vi ju uppfattas så bra, starka och gärna felfria - som möjligt.

Men att erkänna sina brister är ingen svaghet har jag märkt.
Det är en styrka och ett tecken på att man står stadigt utan att falla om någon skulle vilja putta på en med kritik.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0