tillbakablick

Jag minns den gången du frågade mig "Vad är du egentligen rädd för? Vad är det värsta som kan hända?"

Jag kände mig liten och patetisk, och vågade faktiskt inte säga rakt ut vad jag var rädd för. Jag ville inte att du skulle få förutfattade meningar, eller döma mig efter mina rädslor.

Dessutom är det läskigt att visa sig så där svag.


Jag svarade aldrig på frågan om min rädsla. Inte ärligt och inte fullt ut iallafall.
Men jag har inte dåligt samvete för att jag ljög, eftersom jag gjorde detsamma mot mig själv.

Jag ville faktiskt inte veta vad jag var rädd för så jag bara blockerade tanken. Innerst inne så hade jag aningar om vad svaret var, men att försöka sig på att uttala det högt, eller erkänna det för en annan person - Det var alldeles för mycket.

Det skulle innebära 3 saker.
För det första hade jag grinat och då hade jag känt mig ännu mer granskad och ännu mer patetisk. För det andra hade det inneburit att jag varit tvungen att ta på mig ansvaret helt själv, här fanns det minsann ingen att skylla på! Och för det tredje så hade det varit på riktigt om jag satt ord på känslorna, så länge det bara finns i mina tankar, så existerar det ju egentligen inte - resonerade jag.

Att visa mig svag har jag alltid haft svårt för.
Att gråta och prata om hur någon har sårat mig eller hur en situation påverkat mig, det är väl inte hela världen ändå. Men att ta på sig ansvaret för sitt eget misslyckande, att jag själv fått mig själv att må dåligt. Hur pinsamt är inte det? Det är för mig det största FAIL jag kan göra.


__


Jag har dock kommit långt sen det där samtalet ägde rum.
Jag har listat ut och satt ord på min rädsla, och därmed också kommit över den.

När jag väl kunde erkänna för mig själv, så var resten inte så jävla svårt faktiskt.
Så länge vi är ärliga så kan vi lösa det mesta tror jag :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0