överklass-människor

Jag har nog mer eller mindre faktiskt alltid haft den här den här kanske konstiga tanken om att fattiga familjer faktiskt är lyckligare.

Kanske är det en fördom jag har mot dom vrålrika människorna, eller framför allt mot jag-gillar-att-skryta-om-att-jag-är-vrålrik-folket. Jag är faktiskt helt medveten om att det här är en fördom jag har, och jag erkänner det.

Bland annat så irriterar jag mig HELA TIDEN på att att rika människor använder pengarna på helt fel sätt? Snålar in där det borde skickas iväg mer cash och sen öser pengar på onödiga saker. Självklart är det hela bara en bild av vad JAG tycker är viktigt.

Jag tycker det verkar dumt att köpa ett vrålåk, att köpa vrålkläder, att köpa ett vrålhus och allt annat som man kan sätta "vrål" framför. Jag kan inte förstå behovet av att bara köpa materiella ting som visar allmänheten att du är RIK. What's the point? Varför känner så många, så ofta, behovet av att VISA att dom har pengar?

Visst, det är väl deras sätt att identifiera sig. Att -vara- någon.
Det är ju sorgsett egentligen, att känna att det inte räcker med att vara "bara" sig själv. 


Alla ÄR vi nått.
Ofta "är" vi våra yrken tillexempel. Men ibland "är" vi också egenskaper eller intressen vi har, eller tillochmed en del av vårt utseénde.

Exempelvis, den där kassörskan, den där sociala, den där med födelsemärket i pannan eller den där ridtjejen.


Det som dominerar hos oss som person, det som ofta märks av och syns, är ofta det som vi "identifierar" oss som. Och rika flashiga människor som genom att hela tiden visa att dom har pengar, eller pratar om dom dyra sakerna dom köpt, dom indentifieras också som "den där rika".

Är det nått man vill?

Vad händer lixom om aktien plötsligt sjunker jättefort eller om företaget går i konkurs eller om pappa dör och katastrofalt nog inte lämnade arvet till dig?

Vem är du då om du upptäcker att du inte är rik längre?

Att hela tiden visa att man är rik, är också ett sorgligt försök till uppmärksamhet. Och varför det är ett sorgligt exempel på att vinna uppmärksamhet är just för att det inte betyder någonting. Det är så ihåligt och utan det är du tom. Plötsligt slits det ifrån en och då är man ingenting.

Tänk dig den flashigaste människan du träffat. Kanske en vän, en bekant eller en bekants bekant. Föreställ dig att personen plötsligt blev fattig. Vilken total krasch det hade varit för denna människa.

Vem hade hon/han då varit?

Om pengar som flödar är allt personen känner till sen dom var gamla nog att förstå, vad ska hon eller han då prata om, göra, ha på sig.. Om pengar som flödar - plötsligt inte existerade längre. Det är ju som att amputera båda armarna från picasso!


__

Och nu ska jag gå tillbaka till det första jag skrev,
om att jag har fått för mig att fattiga familjer är lyckligare.

Jag har glorifierat fattigdom lite grann tror jag, både på gott och ont. Men det är inte förrän nu när jag skrivit det här inlägget som jag plötsligt förstår vars mina fördomar om rika människor och min glorifiering av fattiga grundar sig.

Varför en fattig familj är lyckligare:
Det är för att när jag tänker mig en fattig familj, så är det i en by någonstans ute i Afrika där dom aldrig sett hur vi i västvärlden lever och aldrig fått känna på hur det är att ha en ekonomisk trygghet. Där är dom vana vid att varje dag ha som mål att överleva. Att undvika att smittas av sjukdomar, att undvika svält. Ja, deras gemensamma mål är nog att skaffa sig mat och rent vatten för att överleva en dag till.

Och i en sån familj, då tvingas man jobba tillsammans. Man lär sig dela med sig av det goda (och uppskatta det lilla som blir över efter att man delat), att tillsammans sträva efter någonting, att hjälpa varandra genom allt från tomma magar och sjukdom till att skydda sig från fiender och att tillsammans leta mat. I en sån familj växer sig tilliten till varandra sig så stor att resten av verkigheten faktiskt går att hantera. Just för att man har en sån enorm trygghet som familjen, mitt i en annars så otrygg verklighet.

Ett plus med att växa upp i den där fattiga byn någonstans i Afrika är också just att dom föds på den totala botten där dom verkligen inte kan falla längre ner. Dom kan alltså aldrig bli besviken eftersom dom aldrig tagit något för givet. Just för att dom aldrig har fått smaka på det goda, aldrig fått uppleva våran verklighet i västvärlden, aldrig fått kliva över staketet och naffsa på det grönare gräset.

Tänk dig den glädje som för dom portioneras ut under deras livgång, vilken TOTAL LYCKA som slår dom i ansiktet när några generösa överklassfamiljer från väst har skänkt pengar till någon organisation som då ger dom en brunn med rent vatten!  Att så lite verkligen gör SÅ mycket för dom. Dom tänker inte "Fan att dom inte kunde bygga en brunn som gav oss coca cola istället, dom snåla asen", istället är dom bara tacksamma för ALLT dom får(eller snarare VAD dom än får).

Tänk er vilken underbar resa att födas i Afrika idag och leva i 70 år eller nått sånt, (för inte fan tror jag att Afrika kommer se ut som det gör nu - om 70 år.) Tänk er att gå från den där fattiga byn i Afrika till att följa med under samhällets utveckling och vara 50 år och ha en fräsch dusch och toalett, ett kök med ugn & micro, att kunna se på BIO att prata med varandra genom telefoner, att lyssna på musik genom en sladd... Ja, tänk dig att bara mötas av förbättringar i livet hela, hela, hela tiden?

Vi (och det innefattar varenda jävel i västvärlden) är så otroligt jävla bortskämda att vi inte äns ser om själva som bortskämda! Vi bara klagar och klagar.

Här har vi typ självkänsla som största boven till lycka, medan folk på andra sidan klotet faktiskt har nått som för oss så självklart som MAT -som den största boven till lycka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0