hur visar du kärlek?

Jag har otroligt svårt att somna ikväll, vilket resulterar i en jäkla massa bloggande istället :)

Förra veckan hade jag en konversation med min storasyster då vi kom in på hur vi människor har olika sätt att visa kärlek.

Sen dess har tanken dykt upp hos mig flera gånger per dag.
Hur visar jag kärlek egentligen?
Och jag fortsätter fundera, för jag har än inte kommit fram till något svar.
Vilket SÅKLART känns jävligt trist :S

Jag tycker att jag blivit så jävla avtrubbad på känslor under det senaste året. Rädd för att bry mig om folk, för att stötta och finnas till. Förut var det nog mitt sätt att visa kärlek, att alltid vara ödmjuk och visa att det är okej att prata med mig om det är något. Men nu är jag inte alls sådan längre. Det är sen dess att jag försökte finnas där för manne och mulle och det hela tiden bara gjorde mer och mer ont att stå på sidan om och se på, som jag hållt mig undan allt som kan leda till känslomässigt trams. Jag vågar inte bära andras smärtor, jag vågar inte känna mig ansvarig över någon annan, jag vågar och vill aldrig mer stå maktlös. Jag har lixom totalt backat från allt som heter social närhet, på alla sätt.

Jag ÄR rädd för att komma nära. Och att låta någon annan komma nära.
Närhet är känslosamt, och känslosamt har aldrig funkat särskillt bra för mig tycker jag.
Men samtidigt hatar jag det här iskalla, stela och blyga jävla skalet jag stängt in mig i.


Jag vill visa mina känslor, även de som inte betyder någonting. Vardagliga spontana känslor, jag vill inte behöva tänka på hur andra ser på mig och vad dom förväntar sig. Jag vill bara knäcka glasväggarna och skrika ut vad jag tycker, tänker och känner - utan att tänka mig för innan.

Lugn, tråkig och tillbakadragen är förbannat bleka egenskaper och det är inte sån jag vill vara.

Förut var jag alltid den som hade någonting att säga, och jag skulle alltid få min röst hörd, ville alltid visa min åsikt, och dessutom gärna predika om hur viktigt det är att verkligen stå för vad man tycker. Nu backar jag hellre, jag tar avstånd från allt tyckande. VARFÖR? Jag vet inte.

Hela jag har bleknat, och det funkar inte för jag vill ha färger.



Kommentarer
Postat av: Yster syster

Hårblekningen kanske gått på djupet?

Skämt å sido jag förstår prexis hur du menar - eller jag menar att jag känner igen mig så mycket i det du skriver, jag brukar kalla det intellektets förbannelse.... detta evinnerliga tänkande som på något sätt alltid hinner mellan känslan och handlingen. Visst är det en nödvändig funktion men ett överutvecklat filter gör en frustrerande hämmad. Andra kallar det typiskt svenskt... när de jämför oss med de heta sydeuropéerna exempelvis.

2010-10-19 @ 19:07:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0