lite tankar och funderingar

När jag fick veta att brorsan fick fängelse, eller när jag fick veta att han tjorvat till det (och vi antog att det var fängelse som gällde) så kändes det så hopplöst alltihop. Jag visste inte vad fan jag skulle göra utan honom.

Nu har det gått drygt 8 månader sedan manne och mulle åkte in. Dom två kompisarna jag umgicks mest med sen många månader innan, rycktes ut ur mitt liv på ett litet ögonblick?

Det hade ju varit tjorvigt imellanåt och då gjorde jag med min tankekraft allt jag kunde för att hjälpa dom, jag tänkte på dom hela tiden och försökte komma på lösningar till deras problem, och försökte också att mentalt bara finnas där och komma på rätt saker att säga, vilket inte var det lättaste. Sen så hänge jag ju med dom alltid, jag drog till dom varje dag efter skolan och jag sov över varje helg.

Och hur gör man då, när någon bara stryker ett streck över vardagen, över rutinerna man skaffat sig? När bästa vännerna försvinner plötsligt? Hur fan går man vidare från det?

Det tog minst 3-4 månader innan jag hade vant om mig.

Jag kände mig faktiskt jävligt vilsen och ensamen i februari, mars, april,
jag visste inte riktigt vem jag var. Vad jag skulle göra. Eller inte göra.
Vad jag VILLE göra. Det var som ett blankt papper i några månader.

I maj och sen vidare under hela sommaren så lyckades jag vända på det och försöka göra så mycket bra av situationen som jag bara kunde. Försöka ta vara på den här tiden, och lära mig så mycket som möjligt av den.

Och nu, september, brorsan kommer ut på fotboja om 2 veckor, då känns DET konstigt.
Då känns DET som en vardagsmönster-brytare.

Nu känns det alltså konstigt att få tillbaka brorsan igen.
Dels för att så mycket har hänt hos honom nu under fängelsevistelsen. Han är, precis som mig, inte samma människa längre. Visst, som syskon så kommer vi aldrig att glida isär på samma sätt som kompisar gör. Men jag har ändå en liten rädsla i mig,. Det är lixom nu allt vi båda har funderat över, sätts på prov. Alltså, kommer det att kunna vara som förut - fast än allt är så annorlunda?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0