ingen awesome blandning

åh jag blir så nervös men samtidigt så förväntansfull nu när jag tänker på studenten som närmar sig med stormsteg, i samband med allt annat positivt på vägen.. det är sommarhäng, bira i solen, studentfester, alanyaresan och mycket mycket mer. Men detta förbannade jävla deltidsprov, det blandar hela den här glädjefulla längtan - med ångest!

Det känns ju skitviktigt att klara provet, bara för att det är något man borde gjort och ser bra ut på papper. Men jag måste släppa den jävla pressen jag känner och chasa iväg min oro, jag kan ju inte låta den stegra för varje dag jag närmar mig studenten lixom, då kommer jag ju vara ett nervvrak hela maj månad. Alla i klassen känner förmodligen samma sak, men jag har verkligen aldrig kunnat hantera denna orokänsla, jag oroar mig alltid så jääävla mycket. I onödan.

Just för mig är deltidsprovet inte så viktigt med tanke på att jag drar till England efter sommaren, och kommer få jobb vare sig jag gjort det svenska deltidsprovet eller inte. Sen när jag kommer tillbaka till sverige så har jag ändå fått så pass mycket erfarenhet att jag förmodligen har lätt att få jobb då också.

Men samtidigt så satsar jag ju såklart på att göra provet ändå, eftersom jag då kan börja räkna av de 3000 salongtimmarna redan under min tid i England. Det är ju min drivkraft för att verkligen orka ge gärnet, och det är de ju värt också, för när jag återvänder till sverige så vill jag ju förr eller senare ta gesällbrevet antar jag, och då kommer det kännas fett skönt att ha gjort bort hela den här faderullan innan.

Så det är givetvis praktiskt för mig att göra provet och klara det, men samtidigt är det ju inte en nödvändighet i mitt fall, så jag behöver egentligen inte drabbas av denna orokänsla, för hur det än blir så löser det sig i slutändan, faktiskt.

SÅ, nu har jag fått ut det ur systemet. Nu tänker jag släppa den där jobbiga känslan och bara se framför mig en aslycklig och apfull bodensare vid namn madeleine hansén stå på HVFR vagnen den 10 juni och vråååååååååla !

Ahhhh... längtan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0