the invisible ink

Jag tänker inte längre på den där tiden av mitt liv.
Förut ältade jag och jämförde, kände mig skyldig och skämdes.
Gick omkring och kände mig falsk för att allt såg så awesome ut utifrån med var så väldigt mycket annorlunda från insidan av det hela. Ja, förut lät jag dåtiden följa med mig som en skugga framför mina fötter.

Kunde anta att folk tittade snett och visste saker om mig eller trodde att de visste saker. Egentligen handlade det bara om mina egna inre tankar och känslor om det, det speglade sig utåt så jag tänkte att alla såg det jag såg när jag tittar på mig själv och min historia. Tog många månader innan jag insåg att mina erfarenheter inte står skrivet som en punktlista i pannan när jag går på stan. Ja, inte förrän på senare tid har jag verkligen med hjärta och själ insett det.

Idag låter jag inte mina tidigare jag påverka mitt nutida liv längre. Man går vidare, man förändras, man utvecklas och man måste få förlåtas. Av sig själv och av andra, båda två är precis lika viktiga. Jag tror ingen alls har behövt förlåta mig, jag tror att det nog bara var min egen förlåtelse jag sökte. Eller inte förlåtelse, bara att få den verkliga bilden klar för mig. Jag behövde förstå på djupet, att visst - man är alltid samma gamla människa, men man är inte likadan livet ut. Man förändras på alla plan konstant hela tiden, och att hänga med i sina egna svängar är faktiskt inte det lättaste.

Det dumma är att trots att jag själv gått omkring i dojjorna så ser jag fortfarande ner på alla andra som promenerar runt i dom. Kanske är det för att jag faktiskt var annorlunda. Eller så är det för att på den tiden jag hade dom så var det från min vinkel ursäktbart, lixom jag brukar ju säga att ingen känner en själv så bra som en själv, och om jag anser att det jag gjorde var okej ur den synvinkel jag faktiskt såg det från, ja då var det okej också. Eller inte okej kanske, men ursäktbart i efterhand iallafall.

Nåja nog om det och fokus på vad som faktiskt är annorlunda och hur det blev så.
Det är faktiskt min englandsdröm och allt framtidsfokus och planerande inför den som gjorde skillnaden. Att sätte upp det långsiktiga målet gjorde att allting fick en mening. Att ta kontrollen och inte bara glida med i livets svängar.

Jag vet inte om det är lika betydande för alla, men för mig har det verkligen varit guldvärt att i ett halvår leva på känslan av att jag faktiskt är påväg någonstans. Att även den grå vardagen fylls med mening, eftersom att det ur varje dag går att utvinna någon form av bidragande faktor till framtiden. Allt ifrån att lära mig betala räkningar till att se hur ett anställningsbevis ser ut eller att själv sätta mig ner och skriva en gloslista, ja allting har känts så nyttigt och nödvändigt när jag vetat att jag BEHÖVER alla kunskaperna snart.

En sak till är att nu när livet utsätter mig för svårigheter eller situationersom känns lite småjobbiga så tar jag mig så mycket lättare förbi dom för att jag hela tiden blickar frammåt och väljer att se det som någonting jag kommer ha nytta av sen, lixom en erfarenhet som kanske kommer i precis rätt tidpunkt i livet.

Ja, jag kan inte annat än bara tipsa er alla andra om att sätta upp ett mål eller iallafall måla upp en ganska klar bild om hur du vill att framtiden ska se ut. För så länge du vet vad du vill ha så väljer du med- eller omedvetet vägar som tar dig dit. Men att bara flyta omkring utan framtidstanke är så.. ja, jag tror att det medför en viss meningslöshet till vardagen.

Kommentarer
Postat av: Fredrika

Underbart!! Du är så klok :o)

2011-07-11 @ 12:43:11
URL: http://coachfredrika.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0