how come?

Jag har en ganska stor susning om vilka människor som läser min blogg,
och det har det senaste året påverkat en hel del av mitt skrivande här.

Jag vill såklart att vem som helst ska kunna klicka sig in här och läsa allt vad de känner för, men det finns samtidigt vissa människor som vet så pass mycket om mig att de lätt skulle kunna tolka mina krypterade inlägg och läsa vad det är jag skriver mellan raderna.

Det hände faktiskt.
För några månader sedan. Och fan vad det skrämde mig.
Jag blev ställd mot väggen, slagen av en oväntad fråga. Paralyserad. Handlingsförlamad. Livrädd.
Sanningen hade kommit ikapp mig och bara hur olika saker relaterades i ett samtalsämne gjorde mig kallsvettig.
Alla ska inte veta allt. Och det var då jag insåg att hur krypterat jag än skriver i min blogg så får jag lov att låta bli, för människor som verkligen inte ska veta.. hade börjat förstå.

Så, hips vips över en sekunds panikångest så blev allt i min blogg för personligt för att postas.

Skittråkigt, jaa.. verkligen astråkigt. Inte bara för er, utan mest för mig faktiskt eftersom jag knappt orkar skriva här längre då jag känner mig på tok för begränsad. Men å andra sidan har det faktiskt gett min blogg en mer positiv touch eftersom jag sällan skriver krypterade, deprimerande, hemlighetsfulla inlägg om inre tankar. Ja, den är mer öppen och ... fan vad tråkigt men ahh - Vardaglig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0