before you realize it

Att så lite kan rucka på så mycket. Och att hjärnan inte hjälper till. Den lixom lägger av och lämnar allt till ödet.
Awesome ..eller så inte.

Känner inge ånger eller så, bara trist att det säkert blev missvisande.
Och förvirrande. Jag gjorde en chansning och det gick inte så bra, men jag lär mig varje gång. Eller.. det börjar vara en hel del likadana misstag nu, men jag tar åtminstone konsekvenserna med mig varje gång. Låter som värsta grejen, men det var det inte. Kan komma på sjuhundra pjäser som hade kunnat sluta värre. Grejen var väl bara att det skrämde mig lite.

På något sätt, utan att jag vill eller ber om det så har det på senaste tid fallit sig så fint att precis då jag behöver stöd, utan att själv hunnit inse det, så kommer det till mig. Och bara nått ord, bara något som uppmärksammar mig om migsjälv så att säga, det räcker. It's all i need.

Nå, jag har ju fått återhämta mig nu. Men det känns fortfarande inge bra när jag tänker på det. 
Men det finns inget att göra åt, haha, verkligen ingenting.. så det är bara att traska vidare.
Snart kommer ändå nya bekymmer (:



Och btw..

Jag vet mycket väl att det är taskigt av mig att inte berätta, att istället låta dig ställa frågan.
Men bara det att du gör det glädjer mig. Och vännen, förstå att jag väljer att vara tyst för att jag är rädd om dig dig, inte för att jag inte litar på dig. v

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0