ännu en dans med svåra steg

Under en diskussion idag om ett experiment jag gjorde förra året så tittar Anna, min fantastiska lärare, på mig med en förundrad blick och säger med en förundrad röst "jag har faktiskt aldrig träffat någon som du madde." Inte som någonting negativt och inte som en komplimang, bara som en faktarad lixom. Och det fastnade i mitt huvud.

Jag är lite speciell, lite knäpp. Men inte i den negativa betydelsen skulle jag tro, snarare bara.. annorlunda. Fick höra då jag var yngre att jag var "brådmogen". Och inte så att jag fick hår på musen tidigt eller så, haha, snarare.. ja ett exempel är att lärarna kunde säga åt mig att i matsalen gå och sätta mig med de i klassen som var mobbade eller utanför bara för att alla andra skulle se att även de i klassen som var utanför, var okej. Och jag gjorde det, varje gång. Dels för att jag insåg att jag kunde göra skillnad, och även för att jag förstod hur viktigt det var. Och att lärarna bad just mig berodde nog inte på att de andra skulle följa efter, utan snarare för att jag skulle göra det med hjärta och inte säga till den mobbade att "hej, lärarna sa att jag skulle sitta här med dig".

Sen vet jag ju att då jag var 10, 11, 12 år så kände jag mig alltid vuxen instängd i ett barns kropp. Jag blev alltid så förbannad när någon försökte säga vad som var rätt och fel för mig, sånt visste jag alltid själv och ville inte att någon annan skulle lägga sig i. Ja, jag kan inte säga att jag var lillgammal, eller gammelklok eller vad det nu är för ord jag letar, ja för jag tror inte jag var så jättebra på att uttrycka mig och säga kloka saker med välformulerade och utvalda ord. Men jag kände allting, inom mig. Och jag tror att det var därför jag var den kaos-tonåringen jag var, för att mamma såg mig aldrig som äldre än fem år och jag var ju redan 15 i huvudet när jag fyllt 10, enligt mig själv (då). Och när varken mamma eller pappa kunde inse hur klok jag var, så stejkade jag, jag slog rätt emot och var precis tvärtom. Och i alla situationer då jag försökte diskutera med mina föräldrar och dom bara suckade och sa "men lilla gumman.." på ett OUTHÄRDLIGT nedvärderande sätt, ja det var alltid där någonstans jag brast ut i gråt och bad morsan gå och skjuta sig och förklarade även varje gång att ingen skulle sakna henne. Ja, när de sårade mig på de enda sättet som verkligen bet, så självklart högg jag till med den enda meningen som morsan verkligen kunde förstå, och ingen kan väl misstolka "ingen skulle sakna dig"? Jag satt på toalettgolvet och grät apatiskt medan morsan började tömma diskmaskinen i hopp om att kunna skjuta undan känslorna. Jag bet ihop käkarna, så hårt att tänderna kunde sprättat vilken sekund som helst. Och när jag tittar tillbaka på sånna här tillfällen, som tråkigt nog var alldeles många, så blir jag gång på gång förundrad över hur jag blev som jag blev när det lika lätt kunnat slinta och jag hade kunnat växa upp och bli en psykopat eller mördare. För när jag satt där med mina ihopbitna käkar så var jag så fylld av hat att mina ögon säkert var svarta. Jag hade huggit om jag hade en kniv, jag hade slagit om jag haft muskler, jag hade fan lagt en atombomb och sprängt hela världen om jag haft en. Ja, jag har aldrig varit med om sådan ilska som de gångerna då jag kände mig som mest oförstådd och maktlös. Vilken tur att toan hade ett lås så jag kunde stänga in mig, lugna ner mig och acceptera verkligheten i lugn och ro.

Fatta att sitta där och vara tvungen att VÄNTA PÅ ÅLDERN för att någon skulle ta mig på allvar? Ingen, och det är faktiskt sant, Ingen - bryr sig om en 11 årings åsiker om världen. Man är så liten, man är ju bara ett barn och vet ingenting. "Man förstår ingenting."

Ja, jag är bitter. Otroligt jävla bitter.
Visst skäms jag nå otroligt över alla de sjukt fula sakerna jag sagt till mina föräldrar, men jag förstår fortfarande varför jag betedde mig som jag gjorde. Det var visserligen inte okej, men helt klart så var det väntat. För som jag skrev tidigare så lyssnade ingen på mig, ingen ville diskutera eller någonsin låta mig visa vad jag kunde och att jag klarade mig bra själv, och när jag aldrig fick chans att argumentera för mig eftersom antingen pratade dom i mun på mig, stängde av öronen eller suckade och gick.. Jag är fortfarande så jävla ARG på deras failade föräldraskap.

Men som syrran också säger, det har hjälp till att forma oss till dem vi är idag. Och hur bitter och arg jag än är, så är det deras dumma barnuppfostran som jag borde vara tacksam för, ironiskt nog.

Helt klart är det därifrån jag blivit "annorlunda", eller "konstig"
.. men än en gång varken ur en negativ eller positiv betydelse.


Att jag sen växt upp i en familj där kärlek inte existerat, varken i kramar eller så normala fraser som "jag älskar dig gumman", har säkert också lämnat sina men eller positiva märken, jag vet inte vilket än. Men det är ännu en sån där självklar familjegrej jag saknat under alla mina år. Och det jävligaste av allt? Jag har till och med sagt det till dom. Och att som ball 12åring våga be sina föräldrar om kärlek är för övrigt en JÄVLIGT BIG DEAL, och att sen inte uppleva någon förbättring what so ever, det måste ju vara en ännu större deal. Att inte veta vad man betyder, om man äns betyder, om man älskas, att inte veta hur det känns att vara behövd, det ska tamigfan ingen behöva gå runt och undra över. Åtminstone inte mina barn, aldrig någonsin ska dom behöva fundera över sånt.



Här är ett sånt där bannlyst tyck-synd-om-mig-inlägg som jag inte egentligen tycker om att ha i min blogg, men det är samtidigt så jävla viktigt för mig, för aldrig någonsin kommer jag släppa eller förlåta dom för att dom inte lyssnade på mig eller tog mig på allvar. Det är oförlåtligt eftersom dom båda är fullt friska människor som är varken alkoholister eller knarkare, dom förväntas veta hur man uppfostrar barn, och inte bara tills de fyller fem utan hela livets väg, från fem till femton, till femtiofem osv. Så eftersom detta fortfarande är någonting jag ibland blir frusterad, arg och besviken på, så platsar det här i min blogg.

Sen är det kanske viktigt att nämna att jag på äldre dar lärt mig att alla människor har olika sätt att visa kärlek, mina föräldrar kanske inte säger det rätt ut, ger mig kramar eller en klapp på axeln men jag vet ju ändå att de älskar mig.

Och sen ännu ett sätt att se på det är att det här med utelämnande berättelser och uppöppnanden av olika slag bara för oss närmare som människor. Hemligheter och sånt som sopats under mattan är nästan alltid kvar som en obehaglig knöl folk ibland råkar kliva på och sen snabbt lyfter upp foten för att unvika att bli förvånad av vad man egentligen klev på, vad som finns där under.. Nej, att vara lite för personlig och öppna sig lite föör mycket, är bara bättre eftersom det ömsesidigt ökar förståelsen för varandra. Och är det inte på det sättet att man kommer närmare varandra så kanske man i annat fall lär sig någonting av någon annans misstag, som här där ni fått ta del av ett vuxet barns besvikenhet, och hur man kan formas av att växa upp någonstans där det är norm att kärlek inte syns.



Kommentarer
Postat av: frida

Åh vilket fint inlägg, lite sorgligt men samtidigt väldigt fint, jag blev verkligen berörd av det du skrev! ska inte säga att jag vet hur du känns för det gör jag inte, men jag kan tänka mig hur jobbigt det ska ha varit, speciellt det där om att dina föräldrar aldrig sa att dom älskade dig eller så, det jag tycker var finast var att du skrev att ''mina barn ska aldrig behöva undra över det'', att du är medveten om att dom gjorde fel och aldrig ska göra så mot någon annan, för det är väl lätt hänt att man tar efter föräldrars betende, både sånt som är bra och dåligt. Keep it going, såna här inlägg är dom man gillar att läsa. Sen bara att du vågar skriva om en sån här sak kanske gör att andra börjar tänka att dom också kanske vågar skriva lite mer personligt och dom kanske lär sig något av saker du gått igenom. Hur som helst, väldigt fint skrivet :)

2011-05-04 @ 20:58:28
URL: http://friduslinus.blogg.se/
Postat av: Yster syster

Dina föräldrar har närmare MVG i barnuppfostran - om det är resultatet som räknas! För du är helt fantastisk! Du är klok, vacker, uttrycksfull, modig och stark i dig själv.

2011-05-05 @ 00:28:20
URL: http://coachfredrika.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0