en fot inne, en fot ute

Jag är intresserad, genuint nyfiken. Men med en enorm ömhetskänsla och empati. Jag känner med er allihopa, tro mig det gör jag. Och önskar as usual er alla all lycka i livet. Men jag inser också att allting är en tickande tidsbomb, ingen vet när det sprängs, vänds upp och ner än en gång, och alla far åt olika håll. Men ett som är säkert är ATT det kommer hända. Och det känns skönt att jag inte kommer vara där då det sker. Titta upp, tänk till. Vill ni verkligen va där? Det är långt till botten, men man behöver inte ända ner för att vända.

Försöker inte vara bätte, för det är jag inte heller. Men jag tycker det är synd på så många olika plan hur mycket och hur fort allting förändras, och det vi gör nu sätter faktikst spår för resten av våra liv utan att vi verkar göra någon big deal av det. Varför vänta på avgrunden då du faktiskt inte måste? Du du faktiskt kan ta egna beslut?


Fick bli förbannad i morse och det bröt ut ett gäng känslor.
Det var en jävla besvikelse som slog mig, och vilken insikt jag fick!
Jag vill gärna tro gott om människor i allmänhet, speciellt dem jag känt länge.
Ibland får man dock inse fakta, att historia är inte allt. Historia är inte vad nutiden bygger på, eftersom allt förändras.

Nåja. So long Boden town.
Det har varit intressant, uppiggande och förnyande.
Men det känns förvånansvärt skönt att komma ner till min lägenhet igen.

Ta hand om er.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0