- time after time

Johodu, känslostormar. Och även om det stormar lugnt så är det så mycket känslor, så mycket känslor att jag stundvis inte vet vars jag ska ta vägen. Jag har under julen fått ett överexpanderat lager av kärlek. Som jag vill sprida, visa, skicka vidare. Men jag vet inte hur eller var jag ska börja.

Skrev till en gammal vän idag, tänkt mycket på honom och hur han har det, men det första jag tänker på är hur jag bankade och slog i väggen som en psykad jävla satkärring i påskas någon gång. Och det har gnagt lite i mig att lämna det med bråk, hatar att vara oense med folk. Mår fan psykiskt jävla dåligt av det. Jag vill inte behöva tänka på gammalt groll.

Är det någonting jag blivit ytterst medveten om sista månaden främst så är det just hur oförutsägbart livet är. Vi vet aldrig när någonting händer och vem det kommer hända.
Något så simpelt som ett filbyte på motorvägen, kan vara slutet på ett liv.
Kanske ditt.. kanske någon annans.
Och det kan ske NÄR SOM HELST, VAR SOM HELST, oberoende av allt gott vi önskar och vill våra medmänniskor.

Jag och mina vänner var med om en sjukt obehaglig grej här för någon vecka sen, som verkligen fick mig att hajja till. Ibland glömmer vi bort hur skört livet egentligen är. Vi kan inte likna livet vid ett tjockt rep som sakta remsas upp med tiden,-  Det är egentligen en tunn lina som kan GÅ AV precis när som helst.

När man snackar om att "ta för givet" så finns där mycket vi kan ta för givet, allt ifrån menlösa ting till den fysiska förmågan, egenskaper, pengar, tjänster och människor.
...Människor.
Inte bara våra närmaste, dvs vår familj, släkt och vänner. De andra också.
Grannen som du haft i 14 år, hon den där trevliga kassörskan på ica, mammas syster, din kompis förälder, din barndomsvän, den som du tänkt ta upp kontakten med men aldrig tagit tag i...

Allting kan vara annorlunda imorgon.

Och det är en så fruktansvärt läskig tanke. Men tyvärr är det ju så verkligheten är.
Det tåls att upprepas gång på gång på gång hur viktigt det är att inte ta någon för givet, eller någonting.
Uppskatta alltid allting till MAX.
Känns faktiskt som mitt livsmotto eller heliga budord då jag tänker efter.

Tänk vad fantastiskt att kunna klia sig på ryggen mellan skulderbladen då det kliar, eller att kunna ducka när någonting kommer flygandes, att kunna vara ute och jogga i barrskogens härliga doft, eller bara en sån enkel grej som att kunna välja när man vill skita.
Det är inte självklart att du kommer kunna göra det imorgon eller nästa år.

Villan eller lägenheten där du har allt du samlat på dig genom livet, allting kan brinna upp imorgon.
Din förmåga att lita på folk kan raseras på ett ögonblick. Den där gamla pallen som farfar gjorde innan han dog, kan bli förstörd. Hårddisken med bilder från förr, kan tappas i golvet av din lillkusin när som helst. De där pengarna du har på sparkontot kan länsas av den du minst anade och du står där som en fattighjon. Ingenting är garanterat. Allt kan vara annorlunda imorgon.

Se till att ha levt det liv du skulle kunna stå för ifall omständigheterna såg annorlunda ut imorgon. Om du skulle vakna upp förlamad imorgon; vad skulle du då vara förbannad på dig själv över? Vilka chanser hade du aldrig förlåtit dig själv för att du inte tog? Vad hade du blickat tillbaka på som du skjutit fram och därmed nu aldrig får en chans att uppleva?

Dessa är alla mycket centrala frågor i mitt liv.. Live each moment like if it's your last.
Okej, inte ordagrant kanske. Men just att uppskatta lyckan, harmonin, känlsan, sinnenron, kärleken, glädjen, samtalen, människorna osv till 100% då det sker.
Jag jämför väldigt ofta min tillvaro här och nu, men en tillvaro jag någon gång haft. Skillnader eller likheter som får mig att känna uppskattning eller nostalgi. Jag jämför norrland med skåne, england med sverige och så vidare. Många gånger så försöker jag se och uppskatta sånt jag nu ser som standard och "normalt", exempelvis lysknappar, det är någonting fullständigt normalt, men som inte alls var lika vanligt i england. Och det är en sån där lustig vardagsdetalj jag uppskattar mer än en vanlig svensson tror jag. Eller som att jag varje dag innan snön kom till skåne, tog ett djuuupt andetag på morgonen och bara älskade att vi fortfarande hade sensommar medan träden hemma i norr hade tappat sina löv för länge sen.

Försök att se allt du inte ser, att känna varenda uns av alla känslor, att uppskatta all vardagslyx du förut inte haft... Ja, alltså. Fan. Jag är en livsnjutare! Det krävs inte mycket för att jag ska kunna nöja mig.
Ge mig ett skrivhäfte och en nice ställe att sitta på, det finns alltid en massa andra saker att njuta av också. Dofter, färger, rörelser.. Tar man in varje ögonblick med 100% känsla så är det verkligen oändligt av saker att vara tacksam över och känna kärlek och glädje för.





 

Kommentarer
Postat av: Syster yster

<3

2012-12-31 @ 10:22:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0