reflecting





Här kan jag sitta ihopkrupen på min fönsterbräda med ett anteckningsblock i knät och skriva i timmar. Tittar ut mot gatan och gatulampornas mysga belysning. Framför mig har jag mitt tända doftljus och min halv-vissna ananasplanta.

Älskar det. Bara älskar det.
Det är lika underbart som stubben i sierkavaretjärn, där jag satt i somras med benen i kors och använde de gigantiska gummistövlarna som stöd till skrivhäftet. Perfekt. Biran på högersidan, norrlands guld såklart, och jag hade den eviga sol-upp/nedgången framför mig. Trädens konturer var svarta och hela himlen och himlen som speglades på vattenytan, var rosa. Knallrosa. Ett av de vackraste norrländska moments i mitt liv.

Där satt jag och sammanfattade nuläget på mitt liv. Uppdaterade "dagboken" på de 10 månader jag inte skrivit i den. Sammanfattade Englandsflytten, hur det var där, hur det var när jag kom hem och hur det gick till då jag sen flyttade till Härliga Härnösand, och vad jag gjorde där. Sen avslutade jag hela kaptilet med meningen "...och nu sticker jag snart till södra sverige någonstans för att plugga på universitet. (!!!!!!???????!!)"


Oj vad nostalgisk jag blev,
Tänk så underbart det känns att titta tillbaka till ögonblicket på stubben, då hela mitt nya kapitel av livet var okänt. Vad som skulle stå på nästa blad var totalt omöjligt att veta. Jag visste inte vilket universitet jag skulle komma in på, och om allting skulle lösa sig så jag tog mig dit. Jag visste inte heller vilka människor jag skulle träffa, var jag skulle bo.. eller vad fan universitetsstudier egentligen innebar.

Och nu sitter jag här vid köksbordet här på "lilla kalle" och bor i ett svinchill kollektiv med underbara människor runt omkring mig och kickar tentorna med en klackspark. Ja, livet är så jävla gött. Precis så som jag litade på att det på något vis också skulle bli, där då jag satt på stubben med mina feta gummistövlar.

Jag tror personligen att det är där hemligheten ligger.
Att kunna lita på livet.
Att våga tro att det löser sig, att det blir bra, eller bättre. Eller sämre och sen bra igen! Och att det blir det av en anledning. Ja, vi måste våga lita på att det blir precis så som det är tänkt att bli, och att det inte är meningen att vi ska förstå det nu. Vi ska bara hänga med i svängarna och se hur långt vi kan surfa på livets vågor.
Låt det bara ta dig dit det är tänka att du ska komma, och ha så roligt som möjligt på vägen dit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0