självkännedomspsykologi ...eller nått!

Jag är inte intresserad av VAD du tycker, jag är intresserad av VARFÖR.
Vad finns där mellan raderna,  - vad finns i det du inte säger?

"Vad är det du varit med om som får dig att tycka eller tänka på det sättet du gör?"
DET är vad som är intressant att veta. Det må va djupt, och för djupt för vissa, men det är fan intressant.


Jag skapar mig en bild av varje människa genom att lyssna mer än jag pratar,
ställa frågor och observera detaljer i tal och kroppsspråk,
samtdigt som jag kopplar ihop det med relevanta observationer från tidigare sammanhang.

Och när jag vet var jag har dig,
då kan du få veta vem jag är.


___
Sen kan man ju analysera sig själv litegrann också. Hehehe..

Jag har en vana att ofta berätta mer om tanken bakom varför jag gör någonting, än att förklara vad det faktiskt är jag gör.
Och det grundar sig nog i att jag själv övertänker sånt i vanliga konversationer med andra, och själv är rädd att någon annan försöker analysera mig. Så för att förebygga att någon ska misstolka mig, så överförklarar jag.

Det jävliga är att generellt sett så tolkas ett överförklarande som om man försöker dölja någonting, som om man ljuger.

(Pausar här för att tillägga att mina två största rädslor råkar vara just att bli missförstådd och misstrodd.)

Och när jag inser/förstår/anar/misstänker att människan framför mig börjar tro att jag ljuger, så övertänker jag mitt eget sätt att prata för att personen INTE ska tolka fel. Och många gånger så bygger jag snarare på deras misstankar då. Jag lixom fortsätter berätta utifrån det perspektiv att denna människa inte tror mig. Och vad händer då? Jo, vare sig människan trodde på det jag sa från början eller inte, så börjar han/hon tro att jag ljuger nu.

Det blir lixom inte alltid bra när man tänker FÖR mycket.

Sen säger jag ofta halva meningar och glömmer säga det viktiga, eftersom jag tänker att det är självklart. Jag förutsätter att personen jag pratar med är inne i mitt huvud på samma sätt som jag i deras. Jag försöker alltid befinna mig på insidan av andras huvud och tolkar samtal mycket utifrån vad som inte sägs. Och eftersom jag med perautomatik gör så, så tänker min hjärna rent psykologiskt att det är så alla andra människor också fungerar, fast än det absoluuuuut inte är så.




Det är fucked up, ja, det är nästan lite sjukt faktiskt.

Men det finns en mening med allt, och livet förstås bara baklänges. - Så jag är alldeles säker på att jag någongång kommer få veta vad det var för mening med att jag skulle bli en sådan här överanalytisk människa. Någonting måste det vara, men det får tiden visa!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0