Medmänsklighet svennar.. medmänsklighet. SKÄRPNING!

Baksidan av välfärdssamhället och de höga skatterna, blir att begrepp som humanitet, filantropi och medmänsklighet tonas ut mer och mer.
Vi som individer fråntar oss ansvaret att hjälpa de utsatta på gatorna, den fattige grannen, de bekanta med svårigheter av olika slag. Vi lämnar istället över ansvaret till staten och förväntar oss att de, med våra surt förvärvade skattepengar, ska åtgärda problemen.
Att skänka en tia, eller varför inte en hundralapp, till gatumusikanten med slitna kläder, det är ingenting vi västerlänningar längre gör.
En gång i tiden så var vi mer godhjärtade, vi tog ansvar för våra medmänniskor och hjälpte på de sätt vi kunde. Hade vi inte pengar att skänka, så kanske vi kunde hjälpa med mat. Ge en brödbit till den fattige uteliggaren, eller bjuda på storkok under julhelgen.
Idag skänker vi knappt pengar till välgörenhetsorganisationer längre. Vi passerar gatumusikanterna och vi höjer inte ögonbrynen åt de hemlösa.
Istället låtsas vi inte om problemet, vi blundar för sanningen, och tänker att den alkoholiserade medelåldersmannen som ligger medvetslös under solens strålar har själv valt sitt liv. Han har valt att dricka bort sin inkomst, sin familj, sin bostad. Även sin stolthet, sin motivation och sin värdighet. Vi glömmer att de stackars borttappade lösdrivarna också är människor, precis som du och jag. De behöver någon som höjer på ögonbrynet. De behöver någon som räcker ut en hand eller ger den uttorkade en vattenflaska. Ett öra att prata till eller ett par ögon som kan bemöta besvikelsen i blicken.
Besvikelsen över att livet uppenbarligen inte blev det de som små pojkar eller flickor drömde om. Aldrig hade de planerat att bli en av de där ensamma, smutsiga folket som glider omkring dag för dag utan mål och drömmar. De hade också ambition en gång i tiden. De hade också en vilja och en drivkraft. De är människor ju, och vi har alla en högre makt inom oss som för oss framåt i livet och får oss att fortsätta utvecklas och lära. Vi kan kalla det förnuft. Vi har ALLA ett förnuft någonstans.
Men vad hände med dessa lösdrivare? Hur blev det så illa? Hur kom det sig att de plötsligt en dag fann sig själv inne i värmen på stationen för att de inte hade någonstans att gå? Hur kunde de tappa allt? De hade också ett liv en gång ju. Hur kunde det bli så annorlunda? Hur kunde det gå så fel?

Ja det är förmodligen frågor de ställer sig själv varje dag. Frågor som vi glömmer bort, frågor vi inte låtsas om. Men sanningen är att någonstans inne i den där föråldrade mannen som ligger och dreglar av heroinets bedövande effekter, ja någonstans i honom finns barnet han en gång var, kvar.  Vi alla visar under nuet bara en del av den vi är. Vår historia står inte skrivet någonstans, och finns det inte anledning så bryr vi oss knappt om den. Men just när de gäller de hemlösa så är historian det som är viktigt att se. Att tänka på.
För de ville aldrig hamna på gatan. Och de är inte lata idioter som suger samhället på dess pengar. De är människor, som trampat snett och inte fått den hjälp de behövde då de var mottagliga för den.

Tänk bara utifrån dig själv. Har aldrig du haft en svacka då livet känts alldeles för krävande, som om det är för mycket att hantera på en gång och du vill bara lägga dig på golvet och grina en stund? Kanske ta ledigt från jobbet i några dagar och bara gömma dig under täcket, i väntan på ny energi och motivation?

Ja tänk om detta är vad som hände den där mannen på stan en gång i tiden. Tänk om livet bara blev för ohanterligt och turen aldrig kom i hans väg? Tänk om skillnaderna ligger i en krossad barndom med missbrukande föräldrar eller sexövergrepp de tigit en hel livstid om?
Tänk sen om den här mannen, till skillnad från du som läser, inte hade samma förnuft? Inte hade den där inre rösten som berättade vad man kan och inte kan göra? Tänk om hans förnuft inte var starkt nog att övertyga honom att gå till jobbet, att tvätta sina kläder och att ta en dusch på morgonen? Tänk om hans kapacitet som människa inte räckte nog långt för att klara de där banala sakerna som vi andra tar för givet att alla ska göra, utan att klaga eller ifrågasätta?
Är det då rätt att låta denna människa ”skylla sig själv”? Bör vi inte se det som att det blivit en miss i systemet någonstans. Tänk om den här mannen var en odiagnostiserad manodepressiv person, en helt oskyldig individ, som inte visste att han behövde hjälp eftersom att ingen brytt sig om det? Ja, tänk om den här mannen hade haft en mamma och en pappa som brydde sig när han var liten, som tog honom till sjukhuset då han verkade inåtvänd och deprimerad? Tänk om han då hade fått sin diagnos, sin medicin och sitt samhällsrättiga stöd som han behövde? Tänk om han då aldrig hade haft den där svackan då han låste in sig i lägenheten och sket i att gå till jobbet? Då kanske han hade haft jobbet kvar idag. Då kanske han hade haft råd att betala sin hyra och handla sin mat. Han hade haft råd att försörja sin familj och ork att hålla förnuftet vid liv. Då kanske han aldrig hade varit där han är idag. Han kanske aldrig skulle ha varit hemlös, ensam, smutsig och motivationslös?

Du vet inte om det här är historien bakom uteliggaren som plockar burkarna du med bristande hänsyn till miljön kastat i sopkorgen för brännbart. Du vet ingenting om personens historia eller varför hon eller han befinner sig där. Du har därför ingen rätt att döma, eller gå förbi oberörd. Det är ditt jobb som människa, medmänniska, att höja på ögonbrynet. Att skänka, om inte en krona så åtminstone en tanke eller en bön. Allting förutom ingenting.

Sanningen är att vi alla syndar, vi gör det bara på olika sätt och kommer undan medan vissa inte gör det. Det kan handla om skyddsnät, resurser, kontakter eller våra föräldrars sparkapital till oss.
Vi föds alla med olika möjligheter i livet, och det är värt att komma ihåg.

Det kunde vart jag. Det kunde vart min syster eller bror. Min bästa vän eller min gamla lärare.
Det kunde vart vem som helst. Poängen är att när det skiter sig, så ska det fan uppmärksammas. Det ska fan höjas på ögonbrynen och det ska komma reaktioner. Hjälp ska finnas att få.
Om det inte finns hjälp vid det utlösande tillfället, så ska det fan finnas hjälp då människan själv känt sig stark nog att orka söka den. Att bemöta dessa människor nonchalant och skicka dessa stackare vidare från myndighet till myndighet, är att sparka på den som redan ligger.
När en försjunken missbrukare är redo för hjälp, eller den hemlöse mannen är redo att ta tag i sitt liv, ja just den där sekunden då gnistan plötsligt syns i ögonen på dem.
DÄR OCH DÅ ska det finnas någon som lyssnar, någon som opartiskt finns till hands. Det ska finnas hjälp att få. Kosta vad det kosta vill, men ingen ska behöva ha den där gnistan utbrunnen.
För det är då vi tappar liv. Det är då överdoser dyker upp och människor hoppar framför tåg.

Det är vårt jobb som medmänniskor att fånga gnistan då vi ser den, och göra allt vad vi förmår för att hålla den vid liv. Med baktanken i huvudet om att det kunde varit du, din bror eller din egen pappa.


Kommentarer
Postat av: Systradi

Så fantastiskt välskrivet och superviktiga reflektioner! Jag verkligen älskar hur du tänker och att du tänker. Jag blir så stolt och glad när jag läser dina värderingar och önskar att det väcker tankar hos många många fler.

2013-01-19 @ 21:47:01
URL: http://blogg.coachfredrika.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0