Vägkorsningar.

Stenen i min bröstkorg är borta nu. Vakuumkänslan jag haft i magen under flera veckor är försvunnen.
Jag känner mig fri som luft samtidigt som det känns som om något kapat mina vingar.
Jag kan inte flyga. Känner ingen längtan efter luften heller. Horisonten är flyttad. Solskenet ändrade färg.
Molnens skepnader förändrades drastiskt och vågorna på vattnet stillades.

Jag gjorde någonting jag aldrig tidigare gjort.
Grävde igen min vallgrav, sågade murarna och släppte mina vapen.
Blottade min själ.

Igår var jag naken framför sanningens vitöga.



Jag har alltid kört the safe way. Valt vägar med gömda u-svängar, eller rum med dolda bakdörrar.
Alltid haft flyktvägar redo. Alltid haft en plan.
Alltid låtit mig styras av förnuftet.

Men vägkorsningar likt denna har jag aldrig stått i tidigare.

Jag tittade åt höger.. Tittade åt vänster..
En tjock, tung, illusionell dimma låg över hela korsningen och det var omöjligt att avgöra vilken väg jag skulle ta.

Jag kunde gå rakt fram också.
Låta mig ledas av mina rädslor, och ensamt fortsätta promenera längs den otroligt långa gata jag sedan en tid tillbaka kände till.
Men jag kunde ju också chansa.
Kanske fanns åt nått av hållen gröna lummiga skogar,
sommarängar med blommor, bin, regnbågar och unicorns?

Det fanns inte skyltar mitt intellekt kunde tolka, så jag fick göra någonting jag aldrig gjort förut.
Låta hjärtat välja väg. Låta hjärtat få ta beslut.

Antingen kunde jag finna en mörk, och kanske komplicerad, återvändsgränd
eller så kunde jag finna den blomstrande sommarängen jag tyckte mig ana.

- Eller så hade jag kunnat fortsätta framåt och troligen aldrig fått veta.




Jag må va vingklippt för stunden,
men jag är en phoenix, och jag kommer så småningom att ta mig upp i luften igen.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0